Kategoriarkiv: Gästbloggare

Vombs Nygård var ett av resans mål för studiebesök. Efter lite letande hittade vi en skylt med gårdsnamnet och vi svängde in mot målet. Efter att vi passerat en liten dunge uppenbarades anläggningen som var helt enorm. På en lång grusväg åkte vi förbi många mindre stall och stora hagar med välmående hästar och kom till slut fram till verksamhetens hjärta där det var boningshus, parkering och en mycket stor stallbyggnad där hoppade vi ur vår buss.

Vi blev mycket trevligt och väl bemötta en praktikant och en kusk som just satte en av hästarna på ett skrittband utanför stallet. Kusken tog sig tid att visa oss runt.

Vår rundtur började i det stora stallet som var inrett i mindre sektioner. Sektionerna gav hästarna mer lugn och ro bla av den lägre ljudnivån än om hela stallet skulle ha varit öppet, det blev även lättare för personalen med ansvarsområden och ordning. Taket var mycket högt vilket gav stor volym och därmed mycket bra luft i stallet. Något som också var mycket bra var att hästarna hade fri tillgång till grovfoder och daglig utevistelse i hage. Alla boxar mockades för hand med grep och skottkärra. Kusken berättade att det fanns ca 180 st hästar på denna gård men att alla inte var installade på box.

Vi fortsatte vår rundtur till de lite mindre stallarna och fick i ett av dem se de lite mer exklusiva, dyrare, hästarna och även de hade daglig utevistelse i stora hagar. Denna dag var verksamhetens hovslagare i ett av de stallen och vårdade hovarna.

Därefter fortsatte vi till unghästarna som var indelade i flockar efter ålder och höll till på olika lösdrifter med tillgång till stora områden att röra sig på. Unghästgrupperna såg fina och harmoniska ut.

Vi såg även några mindre lösdrifter som användes till vissa tävlingshästar som mådde bättre av att bo i det. I denna verksamhet har man verkligen hästen med dess behov och välbefinnande i fokus.

Vi passerade även mycket välskötta och fina träningsmöjligheter i form av rakbanor, träningsbanor, konstgjorda backbanor med olika lutning och en gräsgaloppbana. Längst med banorna fanns vattenstridare tätt uppsatta så att underlaget ska hålla toppskick. Hästarnas träning varierades bl a med snabbjobb, backträning, ridning, skrittband och sommartid fanns tillgång till två speciella skrittmaskiner som gick att fylla ca 30-40 cm med vatten. Detta utöver den dagliga utevistelsen i hagar som verkligen var hagar och inte några förkrympta rastfållor. I många av hagarna gick det till och med flera hästar ihop vilket de verkade trivas utmärkt med.

Intressant att hästarna överlever, är pigga och springer snabbt trots att de har utevistelse i stora hagar…

Eftersom de har så många och stora hagar blir det långa sträckor att ta sig mellan dem. Men det var inget hinder för personalen då det fanns ett flertal fyrhjulingar till deras förfogan.

Här är en bild på en av de fyra lastbilar som fanns på gården.

Vi avslutade vårt studiebesök upprymda, imponerade, inspirerade och glada. Därefter hoppade vi motvilligt in i vår buss för vi alla hade en känsla av att vi ville vara kvar i verksamheten med den härliga, hästiga och trevliga stämningen på den fantastiska anläggningen och personligen kände jag att här skulle jag verkligen vilja vara häst!

Till sist vill jag skriva ett stort TACK till Lutfi Kolgjini som var mycket tillmötesgående och välkomnande till vårt besök, vill också tacka Kusken för tiden vi fick i form av en mycket trevlig och intressant rundvisning!

Hälsningar Lärlingsutbildningen på Kvinnerstaskolan i Örebro.

Ps är även mycket stolt över eleverna på resan // Marii Eriksson

Efter skolan åkte jag direkt till Valåsen tillsammans med Lovisa som agerade fotograf Först hjälpte jag Karro, hon hoppade bana och övade på bättre vägar efter hinder, hoppade väldigt lågt idag för att inte trötta ut henne, hon var super duktig!
Efter det var Grizzly framskrittad och klar av Ingrid Karlsson som har honom på foder, började med att rulla på ett litet hinder och vilken jävla fart han fick, förstog ganska direkt att det krävdes mer ridning. Höjde upp hindrena ganska fort för att han inte skulle bli trött, han är inte hoppad så mycket de senaste åren (så som jag förstog det) så vi hoppade en linje på 115 sen fick det räcka. Och vilken häst, super lätt för samling, lätt över hindrena, räddade mig när jag råkade lägga honom fel och gjorde allt utan minsta ansträngning! Blev verkligen avis, vilken hopphäst!
Efteråt åkte vi till våra hästar och red ut, riktigt skönt väder och riktigt pigga hästar!

 

/Annie

Om någon hade sagt till mig när jag var 15 att jag skulle tycka att det bästa sättet att ha med hästar att göra var att vara medryttare, så hade jag nog idiotförklarat den som sa så. Jag var ung, jag hade ett extremt brinnande intresse för hästar, och jag tyckte att alla de där ”jobbiga” aspekterna med hästlivet var värda att ta. Jag cyklade en mil om dagen i ösregn, snöstorm eller hagel utan att gnälla. Jag lassade tonvis med hö och hade träningsvärk utan att klaga, eftersom det var någonting som hörde till hästlivet. Att däremot hjälpa mina föräldrar att lasta in ved inför vintern, det gnällde jag över vill jag lova. Det var SKILLNAD!
Att jobba med hästar var min stora dröm. Jag ville ägna dagarna åt att vara i stallet. Jag läste i Min Häst om hästskötarna som berättade om sin vardag, hur man åkte på tävlingar, skötte och red jättefina tävlingshästar och reste världen över, eller åtminstone landet runt. När jag sen kom in på Hästskötarlinjen och fick ägna mig åt hästar flera timmar per dag på skoltid så var ju lyckan gjord. I och med att skolans upplägg innebar att vi hade månadslång praktik varannan månad hela tiden i två år, så hade vi också en hög med intyg och referenser efter avslutad skolgång, plus våra betyg i praktisk och teoretisk djurvård, där både veterinär, hovslagare och travtränare samt ridinstruktörer berättade vilken nivå vi ansågs ligga på. Med såna papper är det INTE svårt att få hästjobb.

Studenten 1997, Hästskötarna red islandsäst Jag red Sörtlí.

Så jag började jobba med hästar. Annonserna lovade guld och gröna skogar, eller i alla fall ”massor av ridning på härliga hästar” och ”fina anläggningar”. Visst har jag träffat oerhört fina hästar, trevliga människor och fått sitta på jättehärliga hästkompisar. Men jag har också fått sova på halmmadrass, stå ensam med nästan 40 hästar och ett översvämmat stall, tvingats lära mig att hålla lektion för främmande människor med främmande hästar, hållit en häst som spetsat en påle genom bringan (ut bakom bogbladet) i timmar, och suttit på en ” supersnäll” häst som skenade från en skogsstig hela vägen in i sin box utan direkt anledning. Jag har förlorat hästar i en brand och jag har tvingats nödslakta en häst. Men jag har också upplevt känslan när hästen kunnat räddas när ingen trodde att det skulle gå att få den frisk. Jag har undrat vad som hände med mina favoriter, men jag har också återfunnit några av dem.

En av de jag återfunnit är Racé, som ägdes av min vän och instruktör Anna, men som nu är ridskolehäst här i stan. Det hade jag inte väntat mig

Jag har förvånats över att hästar på över tio år varit livrädda för täcken,jag har festat med kungligheter på ”ryttarfester”, skakat av ilska över hur en arbetsgivare behandlat sina hästar, anmält folk för vanvård och gått timtal med kolikhästar.  Jag har varit med om att ett släp lossnat och kraschat rakt in i en bergvägg och jag har ridit in ”stallets bråkigaste häst” med goda resultat. Premierat drumliga unghästar och övervunnit envisa hästar och fått dem att göra som jag vill. Jag har lärt känna en häst som svimmade när man drog sadelgjorden, och jag har glatts åt känslan när en rädd häst fått förtroende för mig.

Hera, som testade mitt tålamod i flera år, men som blev både inriden, inkörd och en trevlig häst som dessutom är diplomsto. Här vid lastträningen.

Men jag har också blivit sparkad i både ansikte, rygg och mage. Fått en hästhov på handen, fallit av så ofta att snön blev grön till slut, och skrittat barbacka i skogsbrynet på en varm härlig häst.  Jag har upplevt så mycket, träffat så många, sagt hejdå till så många, och lärt mig så mycket på alla mina hästjobb. Allt står inte i arbetsbeskrivningen.
Idag har jag dock lagt hästjobben på hyllan, till förmån för min familj. Jag har två medryttarhästar som jag fick tack vare att jag varit i deras stall och fotat lite tävlingar. Det var så jag ”överlevde” min hästlösa tid, genom att fota dem. Nu rider jag ca fyra dagar i veckan på Jägermeister, en häst som placerat sig i Prix S:t Georges i sin glans dagar, och Nike, just nu konvalescent. Jag rider mestadels dressyr (helst med min Perfect Sit ridbåge eftersom min rygg tagit en del stryk genom åren) men en och annan uteritt blir det också. Jag skulle nog kalla det att jag har det bästa av hästvärlden; jag har ansvar men jag har det i den mängd jag själv har valt, och jag får mycket rolig tid för mina ”tråkiga” minuter med mockning, smörjning osv. Samtidigt har jag mycket fritid och kan faktiskt göra saker då och då, något som är svårt när man jobbar med eller äger häst.

Träns: Knights
nypris: 600:-

Sadel: Pessoa Rodrigo
nypris: 10 000:-

Magplatta: Treadstone
nypris: 1 000:-

Träns: Albion KB
nypris: 4 000:-

Sadel: Röösli Pilatus
nypris: 24 000:-

Magplatta: Treadstone
nypris: 1 000:-

/Annie

Kollade runt på internet efter lite snygga pannband och fastnade direkt för det rundsydda!
För tillfället har jag ett smalt och tunt pannband från Albion som är riktigt snygg, enkelt och stilrent, men ett rundsytt vore ju ändå pricken över i:et! För er som blev lite sugna på att köpa finns det att beställa från horze för bara 259:-!

/Annie

Direkt efter skolan åkte jag som sagt till Valåsen och hjälpte Karolina med hoppningen.
I början jobbade vi mest på långa tyglar för att hon skulle kunna hålla balansen när hon stod upp och när hon satt ner utan något stöd i handen, och för att hon skulle kunna samla ihop Crulle med hjälp av sitsen enbart. Tror övningen uppskattades av Crulle Började med att hoppa en enklare linje som bestod av två räcken med enbart en bom för att hon skulle hoppa trots att det var ett lite ”lurigare” hinder, det enda som behövde tränas på där var att anridningen skulle bli rak och att hon skulle vara rak och mindre springig mellan hindrena. De gjorde det klockrent och utan Karolinas vetskap hoppade de 95cm på båda hindrena – duktigt jobbat av henne som är lite ”höjd rädd” Vi avslutade med ett lågt studs bara för att vänja Crulle, de gjorde det klockrent så sedan fick hon travas av på långa tyglar

Efter Valåsen åkte jag direkt ut till Lego, idag fick han joggas barbacka på hackamoret, blev ett väldigt kort pass. Efter framskrittningen red jag lite skritt-trav-skritt övergångar, skrittade mellan två bokstäver, travade mellan två osv, ett varv i varje varv. Efter det gjorde jag lite slutor och halvvolter som är med i LB:0 programmet, i galoppen lät jag honom mest rulla på, red lite förvänd galopp sen fick det räcka för honom

Lego fick även ett nytt regntäcke idag från Hööks som mammas snälla sambo var inne och köpte, någon av er som vet hur kvalitén är på det?

/Annie

Imorse var jag och släppte ut alla hästar i stallet, så skönt att somna om efter en tidig morgon hos hästarna

Hade bara 2 lektioner idag, från 13.40-15.50 och nu ska jag till Valåsen för att hjälpa Karolina och Crulle med hoppningen.
Var hos henne i måndags och hjälpte till och kan säga såhär: Mycket hjälp behövs, men det handlar inte om att hästen hoppar dåligt eller att ryttaren rider dåligt. Problemet ligger i ryttarens huvud, och är det inte lite sjukt egentligen att en sån ”liten” sak kan förändra så himla mycket. Så fort Karolina tvekar, tänker för mycket på saker hon inte ska tänka på, då stannar hennes häst. Så fort hon rider, tänker att hon ska klara det, ger sig fan på att det ska bli bra och tänker på hur hon rider – inte att hästen kanske kommer stanna – då hoppar hon klockrent!
I måndags blev det ett stopp, och det satte även stopp i huvudet, det enda jag behövde säga då var att hon skulle fokusera på att verkligen ge efter på tyglarna extra mycket över hindret, när hon lade fokus på det hoppade hästen klockrent och hon red klockrent. Det hade alltså inte spelat någon stor roll vad jag hade sagt, bara vad som helst som man kan tänka på gör att det släpper.

Detta förklarar jag för er, dels som tips om ni har en häst som stannar, att det kan sitta i huvudet på en själv, man behöver inte rida fel för att det ska bli fel, och dels för att ni inte ska tro att jag ”skryter och tycker jag är duktig”, för det handlar om en sån simpel grej. För mig som står på marken är det jätte lätt att få Karolina att tänka på annat, jag kan prata med henne under hela anridningen, och bara för att hon lyssnar på mig när ja pratar (kan vara om vad som helst) så hoppar hästen. Kan säga direkt att hon kommer gå långt med rätt tänk

/Annie

Det var en läsare som skrev och undrade hur jag tränar Lego, ska försöka ge ett någorlunda bra svar på frågan

Vi tränar väldigt varierat, jag har en plan för alla veckor som jag försöker hålla, det är att han ska ridas ut två gånger i veckan, hoppas två gånger i veckan, rida dressyr två gånger i veckan och en dags vila. Ibland blir det två dagars vila, ibland blir det fler dagar i skogen, ibland blir det en extra dag dressyr/hopp/markarbete och ibland tömkör jag. Men på ett ungefär försöker jag hålla den planeringen för variationens skull.

Tänkte dela med mig av lite ridtips på hur man får en lösgjord och allert häst!

När jag rider dressyr ligger all fokus på framåtbjudningen, det betyder inte att han ska gå i övertempo hela passet, utan att han ska lyssna på mina framåtdrivande hjälper, mina förhållningar och halvhalter, så att han hela tiden ska vara allert. En övning som jag tycker är riktigt bra är att man gör en halvhalt efter hörnet på långsidan, man ökar traven till mitten på långsidan och gör ännu en halvhalt, sedan samlar man traven till nästa hörn och gör ännu en halvhalt, på kortsidan gör man en halt, och sedan börjar man om. Det gör att hästarna blir riktigt på hugget!

Jag lägger även mycket fokus på lösgjordheten, ibland vill jag lösgöra honom på tex. en 10m volt, då lägger jag en 10m volt vid varje bokstav, gör halvhalt, och ökar traven emellan volkterna, sedan en till halvhalt, samlar upp något och lägger ny volt. Gör man det ett varv i varje sida brukar de släppa till ganska bra.
Jag brukar även träna slutor för att lösgöra, till att börja med gör jag en sluta på halva diagonalen, gör en halvhalt, sedan rider rakt fram. Tillslut kan man göra lite snävare slutor från hörnet till mitten av långsidan, göra en halvhalt, sedan från mitten av långsidan till andra hörnet.
Släpper de inte till då kan man göra den tidigare ”volt övningen” men man ställer hästen utåt på volterna.
En lite enklare övning är att man rider på 20m volt, på öppna delen ställer man antingen utåt, tagen bakdel, flyttar ut/in bakdelen eller någonting annat, vad som helst, på den stängda delen av volten ökar man halva delen, gör en halt, samlar andra halvan och sedan väljer man någonting annat mot vad man tidigare gjort på den öppna delen. Det är riktigt bra variation i dressyren, hästen blir aldrig uttråkad för att man gör samma saker hela tiden och den blir samtidigt lösgjord.

En annan sak som jag har hört, faktiskt av min mamma, som var riktigt framgångsrik inom dressyren när hon var yngre; en häst blir seg av att jobbas i skritten. Alltså att man direkt efter framskrittning på långtygel, ska börja trava. Vet faktiskt inte om det stämmer, men det borde det göra haha, jag skrittar fram Lego ganska länge och jobbar honom kanske lite för mycket i skritten, och han är seg… ska prova mammas teori den här veckan, så får vi se om det blir någon skillnad

/Annie

Fick in lite roliga frågor från en läsare som jag tänkte svara på

Har ni tävlat något?

Ja det har vi, inte så jätte mycket då han fortfarande är ung, men ett par stycken har vi allt hunnit med. Startade honom för första gången sensommaren år 2009 då jag precis börjat rida på honom, han är ganska stirrig, gick som ridskolehäst då och jag kände honom inte så speciellt väl, så man kan väl säga att de första starerna var ”utan stor framgång”. Men när man tänker efter, han gjorde det han skulle, han höll sig lugn och fokuserad, men procenten är inget att skryta om. Vi började ”få till ridningen” på tävlingsbanorna efter att jag tränat för hans dåvarande ägare Rose-Marie och jag började rida på ett lite annorlunda sätt, det var efter det som vi började plocka lite rosetter. Tyvärr fick vi ett bakslag då han kom över frambommen i transporten och voltade. Han skadade sig inte alls men jag blev ”rädd” och min mamma vågade inte riktigt köra honom i transport. Men det har vi kommit över och numera kör jag honom själv. Vi har startat en lokal LA dressyr hittills på 62% och bara en hopptävling, 1m 4fel. Det här året har jag inte tävlat alls men det kommer jag in på mer i ett enskilt inlägg

(Bild från första starten)

Vad har du för mål med honom inom framtiden?

Mitt mål är att utbilda honom så mycket som jag kan, med hjälp av tränare såklart. Få fram hans vilja ordentligt i ridningen, den börjar komma fram men jag vill ha mer. Han är en väldigt väldigt lätt lärd häst, och han kan många ganska svåra moment. Men huvudsaken är att jag får fram honom ännu mer för skänkeln, han är fortfarande ganska skänkeldöv, när han väl är framåt ordentligt kommer han kunna gå hur långt som helst och kommer kunna göra ”allt”
I framtiden, när jag känner att alla långsiktiga mål är nådda, kommer jag troligtvis att sälja honom för att köpa en annan häst.

Har du själv ridit in honom eller var han påbörjad när du köpte honom?

Nej, jag har inte ridit in honom själv. Han var inriden när jag började med honom (red honom när han stod på ridskola). Mesta delen av utbildningen har jag skött själv men han kunde skritt, trav, galopp och nån enklare skola när jag började rida på honom.

Vad gör att du rider honom på hackmore/(pelham-kandar, har så svårt att se skillnad på dem..)?

Rider honom på alla olika möjliga bett, mest för variationens skull. Hacket har jag för att han ska slippa ha bett i munnen ibland, för att jag vill se att han lyssnar även utan bett. Pelham hoppar jag på ibland då han kan bli stark i hoppningen och ”slänga sig” över hindrena, då kan det bli tung att hålla emot och svårt att sätta honom på bakbenen såpass mycket som han behöver för den höjden. Kandaret rider jag inte alls ofta på, rider dressyr på det ibland för att komma åt honom lite bättre och för att man får sån jäkla känsla på det, har det även ibland ute i skogen dels för att han ska vänja sig vid att ”suga tag” i bettet lite, för att han ska vänja sig vid att ha två bett i munnen och även för att han kan bli stark ute.

Är det hoppning eller dressyr du satsar på?

Jag skulle vilja kalla mig för allround ryttare faktiskt. Jag älskar både hoppning och dressyr, och det gör Lego med. Tycker inte det är rättvist för en häst att gå dressyr varje dag, samtidigt som det inte är rättvist för dem att hoppa varje dag. Därför varierar jag det lite, jag vill att han ska gå så långt han kan med mig i både hoppningen och dressyren.

/Annie

Hej alla DM läsare, Annie här

Nu är jag tillbaka och skapar stämning på bloggen, haha!
Kommer hjälpa Ingrid med lite inlägg under tiden när Linn är borta.
Tänkte börja med att fråga vad ni vill läsa om? Har ni nånting speciellt ni vill veta om mig eller min lilla fux?
Som de flesta vet så är jag stolt ägare till Last Gunman, som Ingrid hjälpt mig med ett par gånger när vi var i våran värsta svacka

Skriver lite snabb info om Lego:
Namn: Last Gunman
Ålder: 6
Kön: Vallack
Mankhöjd: 164
Utbildningsnivå: LA mot MSV dressyr, 1m hopp
Ras: Welsh Cob/Halvblod
Efter: Ynysgerwyn Brenin Rhodri

Ynysgerwyn Brenin Rhodri

Lite kort info om mig själv:

Namn: Annie Lonnfors
Ålder: 18
Hemstad: Karlskoga
Skola: Karlskoga Idrottsgymnasium
Häst: Last Gunman, tävlar Joyrider

Blev lite luddigt inlägg men men, här får ni lite bilder att gotta er i

Lego på hoppträning i somras

Lego, Ingrid o jag när vi busade i somras hihi

Joyan efter lyckad hopptävling

Lego på hoppträning i somras

Lego och Cupido i vintras

Lego och Cupido i vintras

Lego och jag i somras

/Annie

Hej allesammans! Mitt namn är Saga Kullberg och jag har fått den stora äran att gästblogga här på Dressyrmupparna.se!

Flera av er har läst min motivering och vet vad texten kommer handla om men för er som inte gjort det: jag kommer att diskutera lite om varför vi offrar så otroligt mycket för vårt hästintresse. För är det inte konstigt, vi får hantera misslyckande efter misslyckande, vi blir besvikna och är det inte vi som blir sjuka eller skadar oss så är det hästen. Men trots detta fortsätter vi, vi sitter upp igen när vi trillat i backen och vi hämtar våra hästar i hagarnas lervälling dag efter dag. Skumt!

Jag fick min första häst när jag var 13 år gammal, då hade jag varit i stallet varje dag sedan jag var nio och ridit mängder med olika hästar i olika sammanhang. När jag fick Stormvind och vi kom ut på tävlingsbanorna blev vi, trots bådas mycket ringa erfarenheter, placerade gång på gång. Jag fick höra att min ponny var lättriden, att domarna tyckte om oss och att jag hade tur som fått en så fin ponny av mina föräldrar, vad kostade den? Det folk inte såg var alla de gånger jag satt storgråtande av rädsla på min vilda ponny medan min tränare höll mig på lina för att hon inte skulle sticka med mig. De såg inte de gånger jag kom hem från stallet med ögonen helt igensvullnade på grund av att jag fodrat hösilage till stallets hästar trots min allergi. De såg inte allt jobb jag lagt ner för att lägga grunden till våra framgångar, allt blod, all svett och alla tårar.

Vägen till framgång är ingen dans på rosor, det är inte bara att sätta sig upp på sin fina häst och göra en perfekt ritt tillsammans! Av hundra intensiva träningspass kanske det är ett där vi får uppleva känslan av att allt sitter, av att vi verkligen har utvecklats och nått våra mål. Hur kan vi lägga ner hundra timmars slit för att få en minut av absolut lycka?

Hösten 2010 när min älskade prinsessponny skadade sig såg jag skadeglädjen i folks ögon och jag hörde bakvägen de rykten som uppstod. Hur känns det för en 16-årig tjej som har offrat allt för sin häst och verkligen gjort sitt absolut bästa för att hålla den frisk? Jag kan tala om att det fanns kvällar jag bara ville glömma allt som har med hästar att göra och flytta långt långt bort dit ingen kunde hitta mig. Samma känsla upplevde jag de gånger jag blev placerad och mina vänners föräldrar inte ens sa grattis utan fortsatte tjata om vilken sorts häst domaren tycker om eller inte. Varför skylla ifrån sig, utan kritik inga framgångar, är det så svårt att förstå? Och om man nu skulle tycka segern var oförtjänt kan man väl åtminstone hålla sina åsikter för sig själv? Det känns i hjärtat vet ni!

Så hur kommer det sig att hästsporten vuxit sig så otroligt stor? Vad kan vara så fantastiskt att det väger upp för alla de motgångar vi stöter på längs vår väg? Jo, Hästen! Kicken av att kunna kontrollera ett halvt ton och få det att dansa under oss! Den lugnande effekten av att mocka bort sin ilska! Synen när ens häst kommer galopperande fram till oss med lysande ögon och lera upp över öronen! Hästar tillför så otroligt mycket till våra liv, de uppfostrar oss till självständiga och säkra människor som tar itu med de problem vi stöter på. Är vi ledsna tröstar de oss och är vi glada lyckas de alltid få oss att skratta. Hästar är som en drog för mig, hur mycket jag än skulle vilja kan jag aldrig tänka mig ett liv utan dessa fantastiska djur för oavsett hur ont det gör ibland vet jag att förr eller senare kommer solen gå upp igen och vi kommer åter att flyga ovan molnen!

Stort tack till er som tog er tid att läsa mitt inlägg, jag hoppas ni uppskattade det! Ha det bra och undrar ni något är ni varmt välkomna att ställa era frågor antingen under detta inlägg eller på min blogg, http://sagakullberg.blogg.se/

Många hälsningar Saga Kullberg